Alldeles nyss passerade vi Ampere Seamount, ett undervattensberg som från över 4 000 m djup når upp till 56 m under vattenytan. Enligt forskningsresultat från 70-talet har det hittats huggna stenar och ansatser till en trappa där. Det har gett upphov till ryktet att det skulle kunna röra sig om det sagolika Atlantis. Det utgår vi helt enkelt från och antecknar i loggboken: ”Atlantis passerat söderut enligt förväntan”.

Den allt större närheten till fastlandet märks alltmer i småsaker: de första kondensstrimmorna på himlen – vi har under hela överfarten inte sett något flygplan och inte heller några spår av något – och det första småkrypet är ombord, precis som kaptenen beskrev, men de besvärar en inte som stickmyggor. Det var för övrigt en av de verkliga höjdpunkterna med överfarten, inga besvärande mygg och getingar.

Och överhuvudtaget är upplevelsen av en atlantöverfart något särskilt även när man inte har behövt kämpa för båten och det egna livet. Vidden, medvetenheten om att vara ensam, även om man tack vare de andra gästerna och besättningen inte är ensam, påminner ofrånkomligen om att båten vi befinner oss på egentligen är precis lika existentiell för vår överlevnad som vår jord i universums vidder. Man kan bara föreställa sig att någon ombord ville utveckla en affärsmodell vars förutsättningar innefattade att såga av masten. Det skulle alla kalla en dum idé. Jag är säker på att alla ombord i framtiden kommer att betrakta vår jord som ännu skörare än den redan är.

Ännu 2 förväntade dagar till sjöss, sedan tillbaka till vardagens tvång och trängsel. Utan någon åtgärd från vår sida var vi till att börja med en visserligen mycket heterogen men egentligen ända från början i umgänget med varandra ytterst homogen grupp. Varje middag och kväll var sammansättningen vid bordet olika och ändå var det aldrig tystlåtet. Vi vet om varandras en eller annan egenhet, som alla dock betraktar som älskvärd eller kanske också lustig och som kommer att nämnas i minnet av resan. Därtill har vi blivit underbart omhändertagna av besättningen. Det största berömmet går till kocken, som under alla dessa veckor med varje lunch och middag gång på gång överraskade med mångfalden och smaken i de rätter som serverades. Och kaptenen? Nå, det fanns ingen situation där hans erfarenhet så att säga behövdes existentiellt. Men jag skulle inte ha några betänkligheter om han var tvungen att föra fartyget i en sådan situation.