Vem hade kunnat tro det!!! När jag i oktober 2025 såg min fru Barbara studera en broschyr från Sailing-Classics med lysande ögon anade jag ännu inte att vi redan kort därefter skulle boka en överföringssegling med KAIRÓS. Men allt i sin ordning. För oss två långfärdsseglare med vår lilla ETAP 23iL var det egentligen inte alls tänkbart att någon gång få följa med på en stor tvåmastare och där själva få hugga i. Efter ett informationsmöte som med kort varsel bokades in med fru Sturm på försäljningskontoret i Stuttgart stod det klart för oss: den här seglingen ska vi ge oss på, och så såg vi med feberaktig förväntan fram emot resans början i juni 2026. För oss låg fokus på seglingen med KAIRÓS och mindre på vikluffandet. Det gick bara tio dagar mellan slutet på en egen segling och avfärden till Portugal. Under den seglingen hade jag dessförinnan seglat ensamhand från södra Holland över Engelska kanalen ner till södra Bretagne och sedan vidare tillsammans med Barbara ännu några veckor i Biscayabukten. Redan dagar före hennes ankomst följde vi KAIRÓS via Vesselfinder på hennes väg från Azorerna över till Portimão. Den glädjefyllda spänningen steg.

När vi sedan såg KAIRÓS för första gången i verkligheten var förväntan inför incheckningen dagen därpå enorm.

Kapten och Sailing-Classics vd Seren Elgün hälsade oss tio passagerare hjärtligt välkomna ombord tillsammans med sin sjuhövdade besättning. Redan nästa morgon bar det efter ett kort badstopp nära Portimão vidare till det tills vidare sista ankarstoppet vid Faro. Så blev det tillräckligt med tid för gästerna att installera sig ombord och bli förtrogna med KAIRÓS. För den förestående nonstopseglingen mot Valencia skulle kräva en hel del av oss under de första två dagarna till sjöss.

Utanför Gibraltar sund var upp till 47 knops vind från ost förutspådd. Under kryssen mot Tarifa lästes senare till och med 50 knop av på vindmätaren. Fartyg, besättning och naturligtvis också gästerna sattes på prov. Jag njöt dock av att få styra KAIROS med hennes 153 ton högt mot vinden genom upp till 4 meter höga vågor. På vår lilla ETAP hade jag senast seglat i Engelska kanalen på rymlig vind med upp till 32 knop. Där är man mycket närmare elementen. Ingen jämförelse med den majestätiska upplevelsen på KAIRÓS. Tillsammans med Seren gick jag den tredje natten genom Gibraltar sund. Det var relativt lite fartygstrafik och det nattliga Tanger liksom apklippan i Gibraltar lyste nästan mystiskt mot den mörka bakgrunden av bergen bakom. Efter strapatserna på Atlanten kändes förhållandena i Medelhavet dagen därpå som på en ankdamm. Vi såg delfiner liksom tonfiskar och barracudor på jakt, två klumpfiskar (mola mola) drev vid ytan och senare min personliga höjdpunkt, en flock på sex grindvalar, som jag först lade märke till genom deras höga sång. De här särskilda varelserna följde oss helt makligt i ungefär en halvtimme. Ren glädje!

Och så om och om igen de här solnedgångarna till sjöss. Jag älskar dem!!! Serviceteamet tog utmärkt hand om oss även under de svåraste förhållandena. Fartygsingenjören hittade en snabb lösning på minsta problem och fartygsledningen med kapten, förstestyrman och däcksman gav inte bara seglingsnybörjarna bland gästerna alltid en trygg känsla! Under de återstående dagarna kryssade vi, avbrutna av flera badstopp mitt ute på öppna havet, ända till Valencia, där vi efter 711 sjömil genomförde en ankarmanöver för segel. Chapeau! Efter en sista natt för ankar låg det en aning vemod i luften den sista morgonen. Vid frukosten talade man bara lågmält. Besättningen förberedde allt inför vår avresa. Under de sista sju dagarna hade vi – besättning och gäster – blivit en enhet på tid! Jag är mycket nöjd och lycklig över att jag fick stödja stambesättningen aktivt vid fartygsledning och manövrer. Särskilt vakterna med kapten Seren Elgün har fört mig ett bra stycke framåt sjömansmässigt och just när det gäller att föra en storsegelfartyg.

Efter att tårar hade fällts vid avskedet inte bara bland besättningen checkade vi ut och åkte med den andra gruppen till hamnen. Där, från land, betraktade Barbara och jag försjunkna i tankar en tills vidare sista gång ”vår” KAIRÓS.