En oförglömlig familjesemester

Med familjen på storyacht i Kroatien.

Seglingen har följt mig ända sedan barndomen – från optimistjolle via laser, större jollar och First Class 8 till senare en historisk segelbåt från 60-talet som på grund av det nödvändiga arbetet nästan ledde till skilsmässa mellan mig och min fru.

Segla med FAMILJEN?

Med den sistnämnda gick det som tur var vidare, och vi har numera 2 underbara barn som jag naturligtvis också vill introducera i seglingen. Vår äldste (10 år) har redan viss jolleerfarenhet, och även den lilla (7 år) vill i år följa med pappa ut på segelbåten (glädje). Men att också krydda semesterfunderingarna med inslaget ”segling” verkade vara ett vågat företag. Ändå bestämde jag mig för att lägga fram förslaget för min familj. Och se – det togs emot med öppna öron. Även om min mycket strukturerade och alla eventualiteter avvägande fru hade lite mer huvudbio än inför en ”vanlig” semesterresa.

Hur ligger det till med säkerheten med barnen ombord? Vad händer om någon av oss blir sjösjuk? Om någon av oss inte trivs? Om vädret inte samarbetar? Visserligen dyker det till en början upp fler frågetecken än vid en del andra semesterförberedelser, men när reseapoteket var tillräckligt välfyllt kunde också de övriga frågorna redas ut, och så fattades till slut, i förlängningen av den första positiva responsen, beslutet – vi seglar – som familj, på storyachten Kairos, vid den kroatiska adriatiska kusten som räknas som ett nybörjarområde och som med sina många öar och måttliga vindar ska ge seglingsnybörjare en idealisk miljö.

Ruttläggningen rättar sig visserligen individuellt efter vind och väder, men åtminstone start- och målhamn ligger fast. I vårt fall är det Cavtat och Trogir. Vägen dit borde i bästa fall också innehålla mellanlandningar på öarna Mljet, Korčula, Hvar och Vis.

Cavtat: den pittoreska startpunkten

Efter den knappt två timmar långa flygresan från Frankfurt och en kort taxiresa från flygplatsen i Dubrovnik befinner vi oss i det förtjusande Cavtat söder om Dubrovnik, känt för sin idylliska gamla stadskärna och sin frodiga mediterrana växtlighet. I väntan på fartygets egen dinghy, som skulle ta oss ombord, dröjer vi oss kvar med barnen över cappuccino och varm choklad på restaurang Ivan alldeles vid hamnen och njuter i bästa väder av den lilla kuststadens maritima atmosfär. Utanför kusten kan man redan se Kairos ligga för ankar, och barnen upptäcker snabbt följebåten som styr mot hamnen. Soli – en brunbränd man i slutet av trettioårsåldern – styr gummibåten rakt mot restaurangen och ber oss med ett avspänt leende att stiga i. Äventyret kan börja.

vardagen långt borta

På Kairos välkomnas vi på det hjärtligaste av hela besättningen, och knappt har man satt första foten på däck förrän man också har den svala welcome drinken i handen. Bagaget är redan undanstuvat i hytten. Vardagen långt borta (den skulle avlägsna sig betydligt mer under de kommande dagarna). Vi har kommit fram till vårt personliga (seglings)äventyr.

Att ankaret inte lättas den här kvällen gör inget avbräck i den fina stämningen ombord, och så lär man snabbt känna varandra över den gemensamma middagen och beundrandet av den hisnande solnedgången.

Mljet: den gröna oasen

Nästa dag står öluffning på programmet efter frukosten och besättningens obligatoriska säkerhetsgenomgång. I en lätt bris och måttlig sjö sätter vi seglen för att, efter en kort sightseeing av Dubrovnik från fartyget, fortsätta vår resa till den första ön, Mljet.

Ön, en av Kroatiens grönaste, hyser nationalparken Mljet, ett rent paradis för naturälskare. Det turkosfärgade vattnet och den frodiga växtligheten förmedlade en känsla av lugn och avskildhet, som bara förstärktes av vår storyachts mjuka vaggande. Avkopplingen märktes också på våra telningar. Djup sömn om natten och då och då en tupplur på dagen. I stället för surfplatta och liknande gäller ljudböcker, som man ändå kan lyssna på medan man ser den fascinerande omgivningen, besättningen och båten i aktion. SUP-brädan är ofta barnens nav, medan de vuxna klassiskt simmande utforskar det svala vattnet. För ankar i en avsides vik, mitt i nationalparken, låter vi den något molniga kvällen klinga ut med ännu en perfekt avsmakad läckerhet från vår unge fartygskock Igor och ett glas rosé.

Korčula: Marco Polos födelsestad

Efter den gångna dagen full av naturupplevelser fortsätter vi nästa dag direkt efter frukosten turen genom nationalparken Mljet på samma vis, där vi också stannar för lunch och bad. Seglande når vi nästa mål, Korčula. Den gamla stadskärnan, som ofta kallas ”lilla Dubrovnik”, imponerar med sina välbevarade medeltida murar, trånga gränder och charmiga torg. Vi besöker också Marco Polos påstådda födelsehus, som ger en inblick i den berömde upptäckarens liv. Våra barn är förtjusta i berättelserna om hans äventyr och känner sig själva som små upptäckare medan de stryker omkring i de historiska gränderna.

Medan de övriga gästerna fortsätter att utforska staden beger vi oss före vår upphämtningstid till en liten stenstrand för att bada, som barnen hade spanat in från fartyget. Kairos tar emot oss efter besöket i den här livliga lilla staden med sina mysiga hytter och det vidsträckta teakdäcket och ger oss också efter den här utflykten en trivsam tillflyktsort där vi kan koppla av. Ännu en kväll för ankar, omgivna av talrika holmar, en mäktig solnedgång och stimulerande samtal hotar. Det överraskade inte att det också blev precis så.

Badija

Nästa morgon bestämmer vi oss efter frukosten för att avlägga ett besök på holmen Badija som ligger alldeles intill vår ankarplats. Öns höjdpunkt är väl det praktfulla, monumentala franciskanerklostret, som byggdes i slutet av 1400-talet och blev ett tros-, kultur- och bildningscentrum. Men även den ungefär timslånga promenaden runt ön är att rekommendera. Vid sidan av den lätta doften av tallved åtföljs vi av tillitsfulla, vilda rådjur och hjortar som rör sig över hela ön. (På bilden syns den yngsta och den äldsta gästen med mer än 70 års åldersskillnad i livligt utbyte om öns flora och fauna.)

om metspön & stjärnor

Samtidigt med espresson efter lunchen skramlar redan ankarkättingen, och vi sätter seglen och tar kurs mot Lastovo. En härlig eftermiddag under fulla segel, med badstopp till kaffe och kaka mitt bland en av de över 50 små ögrupperna utanför. Där, enligt vår kapten Joan, sökte en gång talrika pirater skydd och levde delvis i månader under de enklaste förhållanden.

Inspirerade av den historien ger sig våra barn (med vänligt bistånd av den tekniskt lagda besättningen) omgående i kast med att bygga metspön, för att direkt pröva det här traditionella sättet att skaffa mat. Efter att sedan ha rådfrågat fartygskocken om möjliga betesvarianter skickar han först ut dem med torrt bröd. Efter att ha tagit upp önskemål om vilken gäst som vill äta vilken fisk till middagen kastas metspöna ut. Även John, fartygsmekanikern, följer exemplet. Men efter att det på över en timme inte ens har närmat sig en fluga till fiskelinorna blir vi överraskade från köket med en redan tillagad lax i kombination med grönsaksris, zucchinisalsa och hollandaisesås. Efter trevlig samvaro visar sig i nattens mörker ett klart och intensivt stjärnvalv, som vi under en god stund bokstavligen himlar oss åt.

lugn & ro

Efter frukosten och ett kort dinghybesök vid en gammal ubåtsbunker lättar vi ankar och siktar in oss på dagens mål Hvar.

Efter en hygglig seglingsetapp (vinden har som tur var utvecklat sig något) tar hamnen i Hvar emot oss med en livfull atmosfär, och efter en liten rundvandring låter vi oss inte hindras från att göra uppstigningen till fästningen Španjola, som tronar majestätiskt över staden, för att fånga utsikten över hamnbassängen och vår Kairos uppifrån. Länge vill vi dock inte stanna – för hektiskt, för livligt; vi saknar redan efter kort tid lugnet och stillheten på fartyget. Knappt har vi längtat ombord förrän vi efter kort tid också är fysiskt tillbaka och njuter av den stigande kvällsstämningen med ett hopp i vattnet och en efterföljande sundowner.

Vår ankarplats – en liten stillsam vik en bit öster om Hvar som vi den kvällen delar med 3 små charteryachter. En sak har vi gemensamt – middagen på den närbelägna restaurangen Moli Onte. Charmig, liten, familjedriven – det sistnämnda visar sig redan vid upphämtningen med en gammal liten fiskebåt av ägarnas son och sonson. De talrika fiskrätterna liksom det egenkelade husvinet är utmärkta, och så bjuder kvällen på en värdig halvvägsfest för vår familjeseglingsresa i Kroatien.

den näst sista dagen

Tideräkningen går baklänges – dagarna och timmarna fram till avresan räknas nu, och vi saknar redan Kairos, besättningen och medresenärerna. För en sak blir vi medvetna om i dag: det är mer än att vara gäst på det här fartyget – det är numera en förtrogen miljö, en vänskaplig stämning, ja nästan familjär.

Vemodet blåses den här dagen glädjande nog bort igen av en frisk bris, och redan till lunchen utanför Vis kan vi se tillbaka på en fantastisk seglingsupplevelse. Efter en kort landgång och en visning av gamla stan sätter vi genast seglen igen mot Komiža, den näst största bosättningen på Vis, och rundar ön i sydlig riktning. I en vik utanför Komiža går vi för ankar. Vinden faller till ro först sent, och så sitter vi akterut med stängt kapell över den gemensamma middagen och låter den intensiva seglingsdagen passera revy.

segling – helt enkelt vackert

Direkt efter frukosten tränger barnen på om en runda SUP till den närbelägna kusten. Efter besöket på en liten orörd stenstrand upptäcker vi en grotta som bebos av fladdermöss och en rad purpurfärgade sjöstjärnor.

Vinden friskar i, och så ger vi oss av mot fartyget för att gemensamt segla mot vår målhamn Trogir. Vid tidvis upp till 6 Beaufort banar sig Kairos stoiskt fram genom den upprörda sjön. Min dotter och jag njuter av överfarten på fördäck och beundrar de vågformationer som bildas mellan Kairos och kustlinjen.

mellan bryggarkonst & vemod

Efter lunchen och ett kort mellanstopp i Drvenik Veli (inkl. provning av en lokalt bryggd pale ale) går färden för oss till en vik nära Trogir. Här ankrar vi och stämmer avspänt in oss på den efterföljande Captain’s Dinner med cocktails och solnedgång. Kontaktuppgifter utbyts, kommande semesterplaner delas, barnen bistår numera som fast personal i serveringen och veckan genomlevs än en gång i anekdoter från olika berättare.

Där är det igen, det redan nämnda vemodet.